garnfia

På måndagen var jag inne för min 5:te dos cellgifter, brukar må bra på må dagen och tisdagen pga all kortison man får för att förebygga illamående. Onsdag- fredag brukar jag må skit. Lördag är en 0dag typ. För att på söndagen känna att livsandarna är så sakteliga på väg tillbaka.

Denna söndag kändes annorlunda, var med hunden Esther på en s.k. upplevelsstig gick nog inte ens en km. Känns som om jag ska tuppa av efteråt. Mår märkligt helt enkelt. Kommer hem för att hasta iväg på årsmötet efter en kortare vila. Fryser hela mötet och resten av kvällen. Under natten får jag ännu svårare att sova har ont i ena armen.  Om jag ska försöka förklara hur det kändes så om du haft en bygelbh vars bygel gett sig iväg och petar irriterat i armhålan, typ så kändes det.

Vaknar måndag morgon med feberkänsla.

Letar upp termometern, som gett upp, rotar och hittar en gamla kvicksilver termometer. Den säger 38.0. Kontaktar onkologen då jag i papprena läst att neurpfen feber ska man inte leka med.

Sjuksköterskan tycker att jag snarast ska till akuten för att kolla upp detta. Hon tycker också att jag ska ringa 122 för ambulans. Ringer dit men min adress spökar till Def. Och jag ty ker att jag är ju inte livshotande sjuk jag har ju bara lite feber och tjatar till mig en sjuktaxi istället. Och givetvis samåkning som extra tröst.

Efter akuten blir det i läggning på

 avdelningen  och massor av prover efter ett par dagar i ett rum utan någonting inge  tv, radio eller ens en sänglampa. Upptäcker man att jag har fått proppar.

Pricka i taket var det roligaste att sysselsätta sig med i 4 dagar.

Mackorna är ett bevis i det är skillnad på personal och personal på en vårdavdelning.